Beställ före kl. 14.00 - ditt paket skickas samma dag!

Stort urval av tester hemifrån

I denna sektion hittar du en lista över markörer som analyseras i våra hälsotester, samt vilka test som du hittar dem i. Om du saknar någon markör, vänligen kontakta oss. Vi kan testa i stort sett allt genom vårt nätverk av ledande laboratorier.

thank you hero img
Borrelia IgG antikroppar är antikroppar som immunsystemet bildar som svar på exponering för Borrelia bakterier, som är kopplade till borrelia eller Lyme disease. IgG antikroppar utvecklas vanligtvis senare än IgM antikroppar och kan finnas kvar under en längre tid. I detta test kan IgG stödja tolkningen av tidigare exponering eller ett senare immunsvar, men resultatet bör bedömas tillsammans med symtom, historik av fästingexponering och annan relevant klinisk information.
Borrelia IgM antikroppar är antikroppar som bildas som en del av ett tidigare immunsvar mot Borrelia bakterier. IgM kan vara kopplat till mer nylig exponering, men tidpunkten för antikroppsbildning kan variera och tidig infektion ger inte alltid detekterbara antikroppar. Resultatet bör tolkas tillsammans med kliniska fynd, tidpunkt för möjlig fästingexponering och annan relevant information.
Isosatratoxin F är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Isosatratoxin F diskuteras särskilt i relation till nedsatt immunfunktion. I praktiken innebär det att den kan vara relevant när kroppen verkar ha svårare att upprätthålla normalt försvar, återhämta sig bra eller behålla motståndskraft vid andra påfrestningar. Högre fynd kan därför ses tillsammans med låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, återkommande irritation, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Satratoxin H är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Satratoxin H diskuteras särskilt i relation till minskad proteinproduktion i celler. Proteiner behövs för normal vävnadsreparation, underhåll av tarmbarriären, immunfunktion, muskelfunktion och återhämtning. Satratoxin H diskuteras också ofta i relation till irritation kopplad till andning när mögelexponering är en del av bilden. Högre fynd kan därför vara relevanta vid tecken som låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning, hosta eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Satratoxin G är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Satratoxin G diskuteras särskilt i relation till bred cellstress, bland annat hur celler kopierar information och bildar viktiga proteiner. Detta är relevant eftersom dessa processer behövs för normal reparation, energi, immunfunktion och underhåll av vävnader. Högre fynd kan därför vara relevanta vid tecken som låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, matsmältningsbesvär, ovanlig blödningstendens, tecken kopplade till nervsystemet eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Verrucarin J är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Verrucarin J diskuteras i relation till nedsatt immunfunktion och förstås bäst som en del av det bredare trichothecenmönstret. Högre fynd kan tyda på att exponeringen omfattar flera immunrelaterade trichothecenmarkörer, särskilt om Verrucarin A, roridiner eller andra trichothecener också förekommer. Detta kan vara relevant vid tecken på minskad motståndskraft, som låg energi, svaghet, långsammare återhämtning, återkommande irritation, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Verrucarin A är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Verrucarin A diskuteras särskilt i relation till nedsatt immunfunktion. I praktiken innebär det att den kan vara relevant när kroppen verkar ha svårare att upprätthålla normalt försvar, återhämta sig bra eller behålla motståndskraft vid andra påfrestningar. Högre fynd kan därför ses tillsammans med låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, återkommande irritation, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Roridin L-2 är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Roridin L-2 diskuteras ofta i relation till nedsatt immunfunktion. I praktiken innebär det att den kan vara relevant när kroppen verkar ha svårare att hantera normal belastning, återhämta sig bra eller behålla motståndskraft vid andra påfrestningar. Högre fynd kan därför ses tillsammans med låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, återkommande irritation, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Roridin H är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Roridin H diskuteras särskilt i relation till minskad proteinproduktion i celler. Detta är relevant eftersom proteiner behövs för normal vävnadsreparation, immunfunktion, underhåll av tarmbarriären, muskelfunktion och återhämtning. Högre fynd kan därför vara relevanta vid tecken som låg energi, svaghet, minskad aptit, långsammare återhämtning, matsmältningsbesvär eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Roridin E är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material, förorenat foder eller omgivningar där mögel har vuxit. Roridin E är särskilt relevant eftersom trichothecener av denna typ diskuteras i relation till störd cellaktivitet, bland annat hur celler bildar och använder viktiga proteiner. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som låg energi, minskad aptit, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning, svaghet, återkommande obehag eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Roridin A är en makrocyklisk trichothecen, en typ av mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Stachybotrys arter. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade inomhusmiljöer, fuktigt material eller förorenat foder och omgivning. Roridin A är en av de mer centrala roridinmarkörerna och kan hjälpa till att visa om trichothecenliknande mykotoxiner ingår i toxinprofilen. Trichothecener diskuteras ofta i relation till cellstress, belastning på immunrelaterade system och allmänt välmående. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som låg energi, minskad aptit, matsmältningsbesvär, irritation kopplad till andning, svaghet eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Zearalenon är en mykotoxin som kan bildas av vissa Fusarium mögelsvampar. Den kopplas främst till förorenade spannmål, cerealier, majs, lagrat foder eller ingredienser som har förvarats under förhållanden där mögel kan växa. Zearalenon är känt för sin hormonliknande aktivitet, vilket innebär att det kan efterlikna östrogenliknande effekter i kroppen. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som förändringar i löpcykel, fertilitetsrelaterade förändringar, förstorad juvervävnad, beteendeförändringar, förändrad aptit eller vikt, låg energi, matsmältningsbesvär eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig exponering för mögligt foder, symtom, reproduktionshistorik om relevant och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Gliotoxinderivat syftar på en markör som är kopplad till gliotoxin, en mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus arter. Ett derivat innebär att testet mäter en gliotoxinrelaterad förening, inte bara själva toxinet direkt. Den kopplas främst till exponering från mögelförorenade miljöer, mat eller foder. Gliotoxin diskuteras ofta i relation till immunbalans, irritation kopplad till luftvägar och allmänt välmående. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som låg energi, minskad aptit, irritation kopplad till andning, nedsatt motståndskraft, matsmältningsbesvär eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig mögelexponering, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Ochratoxin A är en mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus och Penicillium arter. Det kopplas främst till exponering via förorenad mat eller foder, till exempel spannmål, cerealier, torkade livsmedel, lagrat foder eller ingredienser som har förvarats i fuktiga eller mögelbenägna miljöer. Ochratoxin A diskuteras ofta i relation till njurarna och kroppens förmåga att bearbeta och göra sig av med oönskade ämnen. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som låg energi, minskad aptit, ökad törst eller urinering, matsmältningsbesvär, viktförändringar eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig exponering för mögligt foder, symtom, vätskestatus, njurrelaterade markörer om sådana finns tillgängliga och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom förekommer.
Aflatoxin G2 är en mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus arter. Det kan kopplas till förorenad mat eller foder, till exempel spannmål, nötter, frön eller lagrat foder där mögel har vuxit. Aflatoxin G2 bedöms vanligtvis som en kompletterande markör inom aflatoxinfamiljen. Dess främsta värde är att den kan hjälpa till att visa om aflatoxinmönstret är bredare, särskilt när andra aflatoxinmarkörer också förekommer. Högre fynd kan därför vara mest relevanta när det finns möjlig exponering för mögligt foder eller när flera aflatoxinmarkörer syns tillsammans. Resultatet förstås bäst tillsammans med symtom som minskad aptit, låg energi, kräkningar, diarré, viktförändringar eller påverkat allmäntillstånd, samt den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom eller möjlig mögelexponering förekommer.
Aflatoxin G1 är en mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus arter. Det kan kopplas till förorenad mat eller foder, till exempel spannmål, nötter, frön eller lagrat foder där mögel har vuxit. Aflatoxin G1 är en av de viktigaste G typerna av aflatoxiner och kan hjälpa till att visa om aflatoxinmönstret omfattar mer än de mer omtalade B typerna. Högre fynd kan tyda på bredare exponering för mögelförorenade ingredienser, särskilt om flera aflatoxinmarkörer förekommer. Aflatoxiner bearbetas främst via levern, vilket gör att relevanta fynd kan ses tillsammans med minskad aptit, låg energi, kräkningar, diarré, viktförändringar eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig exponering för mögligt foder, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom förekommer.
Aflatoxin B2 är en mykotoxin som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus arter. Det kopplas oftast till förorenad mat eller foder, till exempel spannmål, nötter, frön eller lagrat foder där mögel har vuxit. Aflatoxin B2 bedöms ofta tillsammans med andra aflatoxiner eftersom det kan hjälpa till att visa om det finns en bredare exponering för mögelförorenade ingredienser. Högre fynd kan vara relevanta vid tecken som minskad aptit, låg energi, kräkningar, diarré, viktförändringar eller påverkat allmäntillstånd. Resultatet förstås bäst tillsammans med möjlig exponering för mögligt foder, symtom och den bredare mykotoxinprofilen. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom förekommer.
Aflatoxin B1 är en mykotoxin, alltså ett giftämne som kan bildas av vissa mögelsvampar, särskilt Aspergillus arter. Det kopplas främst till exponering via förorenad mat eller foder, särskilt ingredienser som spannmål, nötter, frön eller lagrat foder där mögel kan ha vuxit. Efter exponering bearbetas Aflatoxin B1 främst via levern, vilket gör att högre fynd kan vara relevanta vid tecken som minskad aptit, låg energi, viktförändringar, matsmältningsbesvär, kräkningar, diarré eller påverkat allmäntillstånd. Ett positivt eller förhöjt fynd kan hjälpa till att visa om aflatoxinexponering kan vara en del av den övergripande toxinprofilen. Det förstås bäst tillsammans med symtom, möjlig exponering för mögligt foder och andra testresultat. Ett fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om symtom förekommer.
Weissella cibaria är en mjölksyraproducerande bakterie som kan finnas i tarmen, munnen och fermenterade livsmedel. Den är mindre vanligt omtalad än Lactobacillus, men kan ändå ge användbar information om fermentering i tarmen. Förekomst kan spegla aktivitet i tarmen, exponering från fermenterade livsmedel eller bakterier från munnen. Lägre nivåer kan helt enkelt betyda att denna typ av mjölksyraproducerande bakterier är mindre framträdande i tarmprofilen. Om detta ingår i en bredare minskning av stödjande bakterier kan det ses tillsammans med känslig matsmältning, oregelbunden avföring, uppblåsthet, gaser eller förändrad avföringskvalitet. Högre nivåer kan spegla ökad fermenteringsaktivitet eller nylig exponering via kosten, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller tillfälliga matsmältningsförändringar.
Lactobacillus reuteri är en mjölksyraproducerande bakterie som kan leva i tarmen och på slemhinnor. Den är särskilt känd för att bilda ämnen som kan påverka vilka bakterier som får möjlighet att växa i den lokala tarmmiljön. Det gör den relevant för den mikrobiella balansen nära tarmslemhinnan. Lägre nivåer kan tyda på minskat stöd från bakterier som hjälper till att hålla den lokala tarmmiljön stabil, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, återkommande avföringsförändringar, slem i avföringen, gaser, uppblåsthet eller lös avföring. Högre nivåer kan spegla ökad mjölksyrafermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller tillfälliga matsmältningsförändringar.
Lactobacillus plantarum är en mjölksyraproducerande bakterie som kan finnas i tarmen och som också är vanlig i fermenterade livsmedel och växtbaserade miljöer. Den är särskilt kopplad till fermentering av växtfibrer och kostrelaterade ämnen. Lägre nivåer kan tyda på minskad aktivitet från bakterier som är involverade i växt och fiberfermentering, vilket kan ses tillsammans med uppblåsthet, gaser, oregelbunden avföring, hårdare avföring eller mindre stabila avföringsmönster. Högre nivåer kan spegla ökad fermenteringsaktivitet, särskilt efter exponering från fermenterade livsmedel, tillskott eller en kost rik på växtbaserade fibrer. Detta kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller tillfälliga matsmältningsförändringar.
Lactobacillus johnsonii är en mjölksyraproducerande tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till stödjande tarmfunktioner. Den förknippas särskilt med tarmslemhinnan och balansen mellan hjälpsamma bakterier och bakterier som lättare kan växa när tarmmiljön är rubbad. Lactobacillus johnsonii kan hjälpa till att stödja en tarmmiljö där bakteriesamhället håller sig mer stabilt. Lägre nivåer kan tyda på minskat stöd från mjölksyraproducerande bakterier nära tarmslemhinnan, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, förändrad avföringskvalitet, gaser, uppblåsthet, slem i avföringen eller lös avföring. Högre nivåer kan spegla ökad mjölksyrafermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller tillfälliga matsmältningsförändringar.
Lactobacillus acidophilus är en mjölksyraproducerande tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till stödjande tarmfunktioner. Den är särskilt känd för att bidra till en surare tarmmiljö, vilket kan göra det svårare för mindre önskvärda bakterier att bli för dominerande. Lactobacillus acidophilus förknippas ofta med magkomfort, regelbundna avföringsmönster och balans mellan olika bakterier i tarmmiljön. Lägre nivåer kan tyda på minskad mjölksyraproducerande aktivitet, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, gaser, uppblåsthet, lös avföring eller oregelbundna avföringsmönster. Högre nivåer kan spegla ökad mjölksyrafermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller tillfälliga förändringar i matsmältningen.
Bifidobacterium pseudolongum är en tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till gynnsamma tarmfunktioner. Den kan hjälpa till att visa om Bifidobacterium mönstret är brett och varierat, snarare än att främst bygga på en eller två mer välkända arter. Detta är relevant eftersom ett mer begränsat Bifidobacterium mönster kan ses tillsammans med känslig matsmältning, oregelbunden avföring, uppblåsthet, gaser, tendens till förstoppning, lös avföring eller slem i avföringen. Lägre nivåer kan tyda på minskat stöd från denna del av mikrobiomet, medan högre nivåer kan spegla mer aktiv Bifidobacterium relaterad fermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller förändrad avföringsfrekvens.
Bifidobacterium longum är en tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till gynnsamma tarmfunktioner. Den förknippas särskilt med nedbrytning av fibrer och komplexa kolhydrater som inte brutits ner helt tidigare i matsmältningen. Genom denna fermentering kan den bilda ämnen som stödjer tarmslemhinnan och hjälper till att upprätthålla en stabil tarmmiljö. Lägre nivåer kan tyda på minskad fiberfermentering och mindre mikrobiellt stöd för tarmslemhinnan, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, uppblåsthet, gaser, slem i avföringen, lös avföring eller oregelbundna tarmmönster. Högre nivåer kan spegla mer aktiv fiber och kolhydratfermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller förändrad avföringsfrekvens.
Bifidobacterium adolescentis är en tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till gynnsamma tarmfunktioner. Den hjälper till att bryta ner vissa kolhydrater och fibrer och kan bilda ämnen som stödjer en stabil tarmmiljö. Lägre nivåer kan tyda på minskad fiberfermentering och mindre stöd från gynnsamma tarmbakterier, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, uppblåsthet, gaser, oregelbunden avföring, tendens till förstoppning, lös avföring eller slem i avföringen. Högre nivåer kan spegla ökad kolhydratfermentering, vilket kan ses tillsammans med gaser, uppblåsthet, mjukare avföring eller förändrad avföringsfrekvens.
Bifidobacterium animalis är en tarmbakterie från en grupp som ofta kopplas till gynnsamma tarmfunktioner. Den förknippas ofta med regelbunden avföring, magkomfort och stöd för en balanserad bakteriemiljö. Den kan hjälpa till att bryta ner vissa kolhydrater och bilda ämnen som stödjer tarmmiljön. Lägre nivåer kan tyda på minskat stöd från gynnsamma tarmbakterier, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, oregelbunden avföring, lös avföring, tendens till förstoppning, gaser eller uppblåsthet. Högre nivåer kan spegla ökad aktivitet från Bifidobacterium relaterade bakterier, vilket kan ses tillsammans med förändrad fermentering, mjukare avföring, gaser eller förändrad avföringsfrekvens.
Akkermansia muciniphila är en tarmbakterie som lever nära tarmens slemlager, det skyddande slem som täcker tarmens insida. Den kopplas ofta till omsättning av tarmslem, tarmbarriärens funktion och en stabil tarmmiljö. I balanserade nivåer kan den vara en del av ett hälsosamt mikrobiommönster. Lägre nivåer kan tyda på minskad aktivitet i slemlagret, vilket kan ses tillsammans med känslig matsmältning, förändrad avföringskvalitet, slem i avföringen eller tecken på en irriterad tarmmiljö. Högre nivåer kan spegla ökad slemrelaterad aktivitet eller förändringar i miljön nära tarmslemhinnan. Nivåer av Akkermansia muciniphila kan hjälpa till att visa hur bakterier kopplade till tarmslemhinnan är representerade i mikrobiomprofilen.
Trichuris trichiura är en piskmask som kan påvisas i avföring. Den är en tarmmask och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Trichuris trichiura är främst känd som en human piskmask, medan hundar oftare kopplas till andra Trichuris arter. Ett fynd i ett hundprov bör därför tolkas försiktigt. Exponering kan spegla kontakt med piskmaskägg från avföringsförorenad jord, gräs, hundområden, kennlar eller andra miljöer där infekterad avföring kan ha förekommit. Piskmaskägg kan finnas kvar länge i miljön. Piskmaskar påverkar främst tjocktarmen och blindtarmen, där de kan fästa vid tarmslemhinnan och irritera den. Relevanta fynd kan kopplas till diarré, slem eller blod i avföringen, krystande, förändrad avföringskvalitet, viktnedgång, minskad aptit eller påverkat allmäntillstånd. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om tecken från tjocktarmen, möjlig exponering för förorenad mark eller återkommande matsmältningsbesvär förekommer.
Taenia species är bandmaskar som kan påvisas i avföring. De är tarmmaskar och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar exponeras oftast genom att äta rått eller otillräckligt tillagat kött, inälvor, kadaver eller bytesdjur som gnagare eller kaniner som bär på Taenia larvstadier. Taenia bandmaskar lever främst i tunntarmen, där de fäster vid tarmslemhinnan och tar upp näring från tarminnehållet. Relevanta fynd kan kopplas till förändrad avföringskvalitet, milda magbesvär, viktförändringar, minskad aptit, irritation runt analöppningen, att hunden åker kana med bakdelen eller synliga bandmasksegment i avföringen eller runt bakdelen. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om synliga masksegment, matsmältningssymtom eller exponering för rått kött, kadaver eller bytesdjur förekommer.
Strongyloides spp är spolmaskar som kan påvisas i avföring. De är tarmmaskar och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras för Strongyloides larver från förorenad jord, bäddmaterial, kennlar, fuktig mark eller platser där infekterad avföring har förekommit. Till skillnad från många maskar som främst sväljs som ägg kan Strongyloides larver även ta sig in genom huden, särskilt i varma och fuktiga miljöer. Strongyloides påverkar främst tunntarmen, där de kan irritera tarmslemhinnan och störa normal matsmältning. Relevanta fynd kan kopplas till diarré, lös avföring, slem i avföringen, viktnedgång, minskad aptit, dålig tillväxt hos valpar, hosta under larvvandring eller påverkat allmäntillstånd. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom, unga valpar, exponering för fuktig miljö eller tecken på påverkat allmäntillstånd förekommer.
Necator americanus är en hakmask som kan påvisas i avföring. Den är en tarmmask och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Till skillnad från mer typiska hakmaskar hos hund är Necator americanus främst känd som en human hakmask, vilket gör att fynd i ett hundprov bör tolkas försiktigt. Ett fynd kan spegla exponering för förorenad jord, sand, gräs eller miljöer där infekterad avföring kan ha förekommit, särskilt varm, fuktig eller skuggig mark. Hakmasklarver är kända för att kunna ta sig in genom huden, men hos hund räknas just denna art inte som en typisk etablerad hakmaskinfektion. Relevanta fynd kan kopplas till irritation i matsmältningen, förändrad avföringskvalitet, mörk eller blodig avföring, svaghet, minskad aptit eller tecken kopplade till blodförlust. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom, möjlig exponering för förorenad mark eller tecken på blodförlust förekommer.
Hymenolepis spp är bandmaskar som kan påvisas i avföring. De är tarmmaskar och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras genom att svälja bandmaskägg från avföringsförorenad omgivning eller, beroende på art, genom att äta små insekter, gnagare eller andra mellanvärdar som bär på bandmaskstadier. Bandmaskar lever främst i tunntarmen, där de fäster vid tarmslemhinnan och tar upp näring från tarminnehållet. Relevanta fynd kan kopplas till förändrad avföringskvalitet, mild diarré, magbesvär, viktförändringar, irritation runt analöppningen, att hunden åker kana med bakdelen eller synliga bandmasksegment i avföringen eller runt bakdelen. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom, synliga masksegment eller möjlig exponering för mellanvärdar förekommer.
Enterobius vermicularis är en springmask som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom och är inte en typisk tarmmaskinfektion hos hund. Fynd i hundens avföring kan spegla exponering för förorenat material, ytor i hemmet, sängkläder, jord eller förorening från avföring snarare än en etablerad infektion hos hunden. Enterobius vermicularis är främst känd som human springmask, och hundar räknas inte som dess vanliga värd. Ett fynd i ett hundprov bör därför tolkas försiktigt, särskilt om det förekommer utan matsmältningssymtom eller andra relevanta fynd. Om matsmältningssymtom förekommer kan det handla om irritation i matsmältningen, förändrad avföringskvalitet, milda magbesvär eller tecken på att ett annat tarmproblem kan finnas. Ett positivt eller upprepat fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande matsmältningssymtom, hygienfrågor eller exponering i gemensam hemmiljö förekommer.
Ascaris species är spolmaskar som kan påvisas i avföring. De är tarmmaskar och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras genom att svälja spolmaskägg från förorenad jord, gräs, avföring, hundrastgårdar, kennlar eller platser där infekterade djur har lämnat avföring. Exponering kan också ske om hundar äter förorenat material eller smådjur som kan bära på spolmasklarver. Spolmaskar lever främst i tunntarmen, där de kan störa matsmältning och näringsupptag. Hos valpar eller hundar med kraftigare infektion kan relevanta fynd kopplas till uppsvälld buk, dålig tillväxt, matt päls, kräkningar, diarré, viktnedgång, minskad aptit eller synliga maskar i avföring eller kräkning. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom, synliga maskar, dålig tillväxt, viktnedgång eller möjlig exponering för förorenade miljöer förekommer, eftersom spolmaskägg kan överleva länge i omgivningen.
Ancylostoma species är hakmaskar som kan påvisas i avföring. De är tarmmaskar och räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras genom att svälja hakmasklarver från förorenad jord, sand, gräs, hundrastgårdar, kennlar eller andra platser där infekterad avföring kan ha förekommit, särskilt varm, fuktig eller skuggig mark. Vissa larver kan även ta sig in genom huden. Hakmaskar lever främst i tunntarmen, där de fäster vid tarmslemhinnan och livnär sig på blod. Detta kan irritera tarmen och kan kopplas till blodförlust, särskilt hos valpar, unga hundar eller hundar med kraftigare infektion. Relevanta fynd kan kopplas till diarré, mörk eller blodig avföring, viktnedgång, minskad aptit, svaghet, bleka slemhinnor, försämrad pälskvalitet eller tecken på blodbrist. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom, möjlig exponering för förorenad mark, mörk eller blodig avföring, bleka slemhinnor, svaghet eller andra tecken kopplade till blodförlust förekommer.
Giardia intestinalis är en mikroskopisk tarmparasit som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar exponeras oftast genom att svälja Giardia cystor från förorenat vatten, föda, jord, avföring eller ytor i miljön. Giardia påverkar främst tunntarmen, där den fäster på ytan av tarmslemhinnan snarare än att leva inuti tarmceller. Detta kan störa matsmältningen, minska näringsupptaget och påverka avföringskvaliteten. Relevanta fynd kan kopplas till mjuk eller vattnig diarré, slem i avföringen, gaser, illaluktande avföring, minskad aptit, viktnedgång, trötthet eller återkommande matsmältningsbesvär. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande matsmältningssymtom förekommer eller om det finns frågor kring hygien, miljöexponering eller återinfektion, eftersom Giardia cystor kan finnas kvar i miljön.
Enterocytozoon species är mikroskopiska tarmparasiter som kan påvisas i avföring. De räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Fynd kan spegla exponering via förorenat vatten, föda, avföring eller omgivning där smittsamma sporer finns. Enterocytozoon tillhör en grupp som kallas mikrosporidier, mycket små parasiter som kan leva inuti tarmceller. I tarmen kopplas de främst till tunntarmen, där de kan störa normalt upptag av vätska och näringsämnen. Relevanta fynd kan kopplas till återkommande diarré, lös eller vattnig avföring, viktnedgång, minskad aptit, trötthet, tecken på minskat näringsupptag eller påverkat allmäntillstånd. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande diarré, viktnedgång, trötthet, påverkat allmäntillstånd, vätskeförlust eller tecken på minskat näringsupptag förekommer.
Entamoeba histolytica är en mikroskopisk tarmparasit som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Fynd kan spegla exponering via vatten, föda eller omgivning som förorenats med avföring. Entamoeba histolytica är främst kopplad till tjocktarmen, där den kan irritera tarmslemhinnan och, i mer betydande fall, påverka vävnaden djupare. Relevanta fynd kan kopplas till ihållande diarré, lös avföring, slem i avföringen, blod i avföringen, magbesvär, minskad aptit, viktnedgång eller påverkat allmäntillstånd. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande diarré, blod eller slem i avföringen, viktnedgång, slöhet, vätskeförlust eller hygienfrågor förekommer.
Dientamoeba fragilis är en mikroskopisk tarmparasit som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Fynd kan spegla exponering via avföringsförorening, förorenad föda eller vatten, jord eller miljöer som förorenats med avföring. Dientamoeba är främst kopplad till tarmkanalen, där den kan irritera tarmslemhinnan och kopplas till oregelbundna tarmmönster. Högre nivåer eller relevanta fynd kan ses tillsammans med lös eller växlande avföring, gaser, magbesvär, slem i avföringen, minskad aptit, trötthet eller återkommande matsmältningsbesvär. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande matsmältningssymtom, upprepade fynd eller hygienfrågor förekommer.
Cyclospora cayetanensis är en mikroskopisk tarmparasit som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Fynd kan spegla exponering via förorenat vatten, föda, jord, avföring eller miljöer där det finns förorening från avföring. Cyclospora kan påverka tarmslemhinnan och kan störa vätskebalans och näringsupptag. Högre nivåer eller relevanta fynd kan kopplas till diarré, lös eller vattnig avföring, slem i avföringen, gaser, minskad aptit, viktnedgång, trötthet eller matsmältningsbesvär. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande diarré, viktnedgång, påverkat allmäntillstånd, vätskeförlust eller hygienfrågor förekommer.
Cryptosporidium species är mikroskopiska tarmparasiter som kan påvisas i avföring. Hos hundar sker exponering vanligtvis via förorenat vatten, föda, jord, avföring eller miljöer där det finns förorening från avföring. Cryptosporidium kan påverka tarmslemhinnan och kan störa normal vätskebalans i tarmen. Högre nivåer kan tyda på en större mängd av parasiten i tarmkanalen, vilket kan vara mer relevant hos valpar, äldre hundar eller hundar med nedsatt immunologisk motståndskraft. Högre nivåer kan ses tillsammans med vattnig eller lös avföring, diarré, slem i avföringen, gaser, minskad aptit, viktnedgång eller risk för uttorkning. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande diarré, vätskeförlust, påverkat allmäntillstånd eller hygienfrågor förekommer.
Blastocystis hominis är en mikroskopisk tarmparasit som kan påvisas i avföring. Hos hundar kan exponering ske via förorenat vatten, föda, jord, avföring eller miljöer där det finns förorening från avföring. Låga nivåer kan förekomma utan tydliga matsmältningssymtom. Högre nivåer kan tyda på att Blastocystis förekommer i större mängd i tarmkanalen, vilket kan vara mer relevant när tarmmiljön är irriterad eller när mikrobiommönstret är mindre balanserat. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, mjuk avföring, diarré, gaser, slem i avföringen, minskad aptit eller magbesvär. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om ihållande matsmältningssymtom förekommer eller om det finns frågor kring hygien eller miljöexponering.
Candida dubliniensis är en Candida jästsvamp som kan förekomma i tarmen, på slemhinnor och ibland på huden. Den är nära besläktad med Candida albicans, men är vanligtvis mindre framträdande. I låga och balanserade mängder kan den finnas utan att orsaka problem. När den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas kan Candida dubliniensis bli mer framträdande som en del av ett bredare Candida mönster. Det kan ske efter faktorer som antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller förhållanden som minskar den mikrobiella konkurrensen och gör miljön mer gynnsam för jästtillväxt. Högre nivåer kan kopplas till matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, irritation i slemhinnor eller återkommande tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida dubliniensis kan hjälpa till att visa om Candida mönstret är bredare än Candida albicans ensam.
Candida albicans är en jästsvamp som normalt kan förekomma i tarmen, på slemhinnor och ibland på huden eller i öronen. I låga och balanserade mängder kan den finnas utan att orsaka problem. När den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas kan Candida albicans växa mer än förväntat och bli en del av ett bredare jästobalansmönster. Det kan ske efter faktorer som antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, obalans i hud eller tarm, eller förhållanden som gör miljön mer gynnsam för jästtillväxt. Högre nivåer kan kopplas till matsmältningsförändringar, gaser, förändrad avföringskvalitet, klåda, hudirritation, öronproblem eller återkommande tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida albicans kan hjälpa till att visa om en mer typisk Candida jästsvamp är en del av ett bredare mönster av tarmobalans och svampobalans.
Saccharomyces cerevisiae är en jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och är vanligt känd som bagerijäst eller bryggerijäst. I hundens tarmprofil kan förekomst spegla exponering från kost, fermenterade ingredienser, jästinnehållande tillskott eller tillfällig passage genom tarmen. Högre nivåer kan tyda på att Saccharomyces cerevisiae inte bara passerar genom tarmen, utan att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att denna fermenteringskopplade jästsvamp blir mer framträdande. Det kan ske när balansen mellan bakterier och svamp förändras, eller när tarmmiljön blir mer gynnsam för jästrelaterad fermentering. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, uppblåsthet, matsmältningsförändringar eller tecken på ökad fermentering i tarmen. Nivåer av Saccharomyces cerevisiae kan hjälpa till att visa om kost eller tillskottsrelaterade jästsvampar ingår i hundens svampprofil.
Rhodotorula species är miljörelaterade jästsvampar som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. De kopplas ofta till fuktiga miljöer, vatten, luft och ytor i omgivningen. I hundens tarmprofil kan låga nivåer spegla yttre exponering från miljön, följt av tillfällig passage genom tarmen. Högre nivåer kan tyda på att Rhodotorula inte bara passerar genom tarmen, utan att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att denna fukt och ytkopplade jästsvamp blir mer framträdande. Det kan ske när bakteriekonkurrensen minskar eller när balansen mellan bakterier och svamp förändras. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, slem i avföringen, tecken på irritation i matsmältningen eller tecken på att yttre miljörelaterade jästsvampar blir en del av tarmens svampmönster. Nivåer av Rhodotorula species kan hjälpa till att visa om jästsvampar kopplade till fukt, vatten och ytor i miljön förekommer utöver tillfällig exponering.
Geotrichum species är jästliknande svampar som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. De kopplas ofta till jord, föda och organiskt material. I hundens tarmprofil kan låga nivåer spegla tillfällig passage efter exponering från kost eller omgivning. Högre nivåer kan tyda på att Geotrichum inte bara passerar genom tarmen, utan att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att denna svamp kopplad till föda och organiskt material blir mer framträdande. Det kan ske när bakteriekonkurrensen minskar eller när balansen mellan bakterier och svamp förändras. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, slem i avföringen, matsmältningsförändringar eller mild irritation i slemhinnor. Nivåer av Geotrichum species kan hjälpa till att visa om svampar kopplade till föda, jord och organiskt material ingår i hundens bredare svampmönster.
Candida tropicalis är en Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. Den räknas som en opportunistisk jästsvamp, vilket innebär att den kan bli mer framträdande när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas. Högre nivåer kan tyda på att Candida tropicalis har blivit en större del av svampprofilen, snarare än att bara finnas i låga mängder. Det kan ske när bakteriekonkurrensen minskar, efter antibiotikaanvändning, vid förändrad immunologisk motståndskraft eller när tarmmiljön blir mer gynnsam för jästtillväxt. Högre nivåer kan ses tillsammans med lös eller förändrad avföring, gaser, återkommande matsmältningsförändringar, slem i avföringen eller irritation i slemhinnor. Nivåer av Candida tropicalis kan hjälpa till att visa om svampprofilen omfattar en mer opportunistisk Candida art som del av ett bredare jästmönster.
Candida parapsilosis är en Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen, på huden och på slemhinnor. Den förknippas ofta med kroppens ytor, som hud, mun och andra slemhinnor. Högre nivåer i tarmen kan tyda på att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att Candida parapsilosis kan finnas kvar eller växa mer än förväntat. Det kan ske när bakteriekonkurrensen minskar, efter antibiotikaanvändning, vid förändrad immunologisk motståndskraft eller när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, matsmältningsförändringar, irritation i slemhinnor eller tecken på att en ytkopplad jästsvamp blir mer framträdande i tarmen. Nivåer av Candida parapsilosis kan hjälpa till att visa om svampprofilen omfattar Candida arter som påverkas av både slemhinnebalans och tarmmiljö.
Candida lusitaniae är en Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. Den är vanligtvis inte en av de Candida jästsvampar som förväntas dominera hundens tarmprofil. Högre nivåer kan tyda på att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att en mindre typisk Candida jästsvamp blir mer framträdande. Det kan ske när bakteriekonkurrensen minskar, efter antibiotikaanvändning, vid förändrad immunologisk motståndskraft eller när balansen mellan bakterier och svamp rubbas. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, återkommande matsmältningsförändringar eller mild irritation i slemhinnor. Nivåer av Candida lusitaniae kan hjälpa till att visa om mindre typiska Candida arter ingår i ett bredare svampmönster.
Candida lipolytica är en jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. Denna jästsvamp är känd för sin förmåga att använda och bryta ner lipider, alltså fetter och fettliknande ämnen. Högre nivåer kan tyda på att tarmmiljön är gynnsam för Candida lipolytica, särskilt i samband med fettrika eller lipidpåverkade förhållanden i tarmen. Detta kan vara relevant när fett i kosten, fettspjälkning eller balansen mellan bakterier och svamp påverkar tarmmiljön. Högre nivåer kan ses tillsammans med matsmältningsförändringar som förändrad avföringskvalitet, mjukare eller mer starkt luktande avföring, gaser, magbesvär eller mönster kopplade till fettspjälkning och tarmbalans. Nivåer av Candida lipolytica kan hjälpa till att visa om fettrelaterade förhållanden i tarmen kan påverka hundens svampprofil.
Candida lambica är en jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. Förekomst kan ibland spegla exponering från hundens kost eller miljö, eller tillfällig passage genom tarmen. Högre nivåer kan tyda på att Candida lambica inte bara passerar genom tarmen, utan att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att denna jästsvamp blir mer framträdande. Det kan ske när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, milda matsmältningsförändringar eller tecken på att en exponeringsrelaterad jästsvamp blir mer etablerad i tarmmiljön. Nivåer av Candida lambica kan hjälpa till att visa om en jästsvamp kopplad till kost eller miljöexponering blir en del av ett bredare svampmönster.
Candida krusei är en Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan Candida krusei förekomma utan att orsaka problem. Högre nivåer kan tyda på att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att denna jästsvamp blir mer framträdande. Det kan ske när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas, till exempel efter antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller minskad konkurrens från andra mikroorganismer. Candida krusei är känd som en mer tålig Candida jästsvamp, vilket innebär att den lättare kan tolerera rubbade mikrobiella förhållanden än vissa andra jästsvampar. Högre nivåer kan ses tillsammans med återkommande matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, irritation i slemhinnor eller andra tecken kopplade till ett mer ihållande jästobalansmönster. Nivåer av Candida krusei kan hjälpa till att visa om en mer tålig Candida jästsvamp ingår i hundens bredare svampprofil.
Candida kefyr är en mindre vanlig Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan Candida kefyr förekomma utan att orsaka problem. Högre nivåer kan tyda på att tarmmiljön har blivit mer gynnsam för jästtillväxt, särskilt när den normala balansen mellan bakterier och svamp är rubbad. Candida kefyr är också känd från fermenterade livsmedelsmiljöer, vilket gör att förekomst ibland kan spegla kostexponering eller tillfällig passage genom tarmen. Högre nivåer kan tyda på att den är mer framträdande än förväntat, särskilt när det ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, matsmältningsförändringar eller tecken på tillfällig irritation i tarmen. Nivåer av Candida kefyr kan hjälpa till att visa om svampprofilen omfattar jästsvampar som kan påverkas av både tarmbalans och exponering från kost eller miljö.
Candida intermedia är en mindre vanlig Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan Candida intermedia förekomma utan att orsaka problem. Högre nivåer kan tyda på ett bredare och mer varierat jästmönster, särskilt när Candida arter utöver de vanligaste typerna också förekommer. Det kan ske när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas, till exempel efter antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller minskad konkurrens från andra mikroorganismer. Högre nivåer kan ses tillsammans med matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, irritation i slemhinnor eller andra tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida intermedia kan hjälpa till att visa om svampprofilen omfattar ett bredare spektrum av Candida arter snarare än bara ett mer typiskt Candida mönster.
Candida guilliermondii är en mindre vanlig Candida jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan Candida guilliermondii förekomma utan att orsaka problem. Högre nivåer kan tyda på att tarmmiljön har förändrats på ett sätt som gör att mindre vanliga jästsvampar kan växa mer än förväntat. Det kan ske när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas, till exempel efter antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller minskad konkurrens från andra mikroorganismer. Högre nivåer kan ses tillsammans med matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, irritation i slemhinnor eller andra tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida guilliermondii kan hjälpa till att visa om mindre vanliga Candida jästsvampar ingår i ett bredare svampmönster.
Candida glabrata är en jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan jästsvampar förekomma utan att orsaka problem, men Candida glabrata kan bli mer framträdande när den normala balansen mellan bakterier och svamp rubbas. Det kan ske efter faktorer som antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller andra förhållanden som ger jästsvamp mer utrymme att växa. Högre nivåer kan spegla att denna mer tåliga Candida art har blivit en större del av svampprofilen. Högre nivåer kan ses tillsammans med återkommande matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, irritation i slemhinnor eller andra tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida glabrata kan hjälpa till att visa om svampprofilen omfattar en Candida art som lättare kan tåla rubbade mikrobiella förhållanden än vissa andra jästsvampar.
Candida famata är en mindre vanlig jästsvamp som kan påvisas i mag tarmkanalen och på slemhinnor. I låga mängder kan jästsvampar förekomma utan att orsaka problem. Högre nivåer av Candida famata kan tyda på att den normala balansen mellan bakterier och svamp har förändrats, vilket kan göra att mindre vanliga jästarter blir mer framträdande. Det kan ske efter faktorer som antibiotikaanvändning, förändrad immunologisk motståndskraft, tarmobalans eller andra förhållanden som ger jästsvamp mer utrymme att växa. Högre nivåer kan ses tillsammans med matsmältningsförändringar, förändrad avföringskvalitet, gaser, mild irritation i slemhinnor eller andra tecken kopplade till jästobalans. Nivåer av Candida famata kan hjälpa till att visa om mindre vanliga jästarter ingår i ett bredare svampmönster.
Allobaculum stercoricanis är en tarmbakterie som ofta förekommer hos hundar. Den är involverad i mikrobiell fermentering, där tarmbakterier bryter ner delar av kosten och bildar ämnen som laktat och butyrat, som kan hjälpa till att stödja tarmmiljön. Nivåer av Allobaculum stercoricanis kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till normal matsmältningsfermentering och produktion av stödjande metaboliter finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kostens sammansättning, inklusive fettintag, fermenteringsaktivitet, avföringskvalitet eller det bredare mikrobiommönstret.
Romboutsia sedimentorum är en tarmbakterie som är involverad i nedbrytning och bearbetning av olika matrester i tarmen. Till skillnad från markörer som främst speglar fiber eller proteinfermentering kan Romboutsia sedimentorum spegla bredare näringsbearbetning kopplad till en blandad kost. Nivåer av Romboutsia sedimentorum kan hjälpa till att visa om bakterier som är involverade i bearbetning av olika kostkomponenter finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan ses tillsammans med skiften i matsmältning, avföringskvalitet, gasbildning, kost eller den bredare balansen mellan näringsbearbetande bakterier i tarmen.
Megamonas funiformis är en tarmbakterie som är involverad i fermentering av kolhydrater och andra kostrelaterade ämnen. Vid fermentering bryter tarmbakterier ner matrester och bildar ämnen som kan påverka tarmmiljön. Nivåer av Megamonas funiformis kan hjälpa till att visa om kolhydratfermentering är en tydlig del av hundens tarmmikrobiommönster. Förändringar i nivåerna kan ses tillsammans med skiften i kost, avföringskvalitet, gasbildning eller den övergripande balansen mellan fermenterande bakterier.
Collinsella species syftar på en grupp tarmbakterier som är involverade i kolhydratbearbetning och energirelaterad aktivitet i tarmen. Dessa bakterier kan vara en del av det normala tarmmikrobiomet, men förändringar i nivåerna kan spegla skiften i hur mikrobiomet bearbetar energi från födan, särskilt från kolhydrater. Högre eller lägre nivåer kan ses tillsammans med förändringar i matsmältning, avföringskvalitet, gasbildning eller den övergripande bakteriebalansen i tarmen. Nivåer av Collinsella species kan hjälpa till att visa om kolhydrat och energirelaterad bakteriell aktivitet är en tydlig del av hundens tarmmikrobiommönster.
Ruminococcus species syftar på en grupp tarmbakterier som hjälper till att bryta ner fibrer och resistent stärkelse, alltså delar av födan som hunden inte helt kan bryta ner själv. Detta gör dem relevanta för fiberfermentering, avföringsformning och produktion av ämnen som hjälper till att stödja tarmslemhinnan. Balanserade nivåer av Ruminococcus kan spegla att fibrer och mer svårnedbrutna kolhydrater bearbetas som en del av tarmmikrobiommönstret. Förändringar i denna grupp kan spegla skiften i fiberintag, avföringskonsistens, gasbildning eller den övergripande balansen mellan fiberbearbetande bakterier i tarmen.
Prevotella copri är en tarmbakterie som är involverad i nedbrytningen av fiber, växtbaserade delar av kosten och komplexa kolhydrater. Nivåer av Prevotella copri kan ge insikt i hur mycket tarmmikrobiomet är anpassat till att bearbeta fiberrika delar av maten. Högre nivåer kan spegla mer aktiv kolhydrat och fiberfermentering, medan låga nivåer kan tyda på att denna typ av fermentering är mindre framträdande. Prevotella copri är relevant eftersom den hjälper till att visa om tarmmikrobiomet är mer inriktat på nedbrytning av fiber och kolhydrater, vilket kan påverka avföringskvalitet, gasbildning och övergripande tarmbalans.
Fusobacterium varium är en tarmbakterie som kan ge mer detaljerad information om det övergripande Fusobacterium mönstret i hundens mikrobiom. Medan vissa Fusobacterium arter är mer kopplade till avföringslukt, proteinfermentering eller slemhinnor, kan Fusobacterium varium hjälpa till att visa om denna bakteriegrupp är bredare representerad i tarmprofilen. Förändringar i nivåerna kan kopplas till skiften i avföringskvalitet, tecken på irritation i matsmältningen, proteinfermentering eller den övergripande balansen mellan tarmbakterier. Nivåer av Fusobacterium varium kan hjälpa till att visa om Fusobacterium mönstret framstår som ett enskilt fynd eller som en del av ett bredare mikrobiellt skifte.
Fusobacterium perfoetens är en tarmbakterie som kopplas till nedbrytning och fermentering av proteinrikt och kväveinnehållande material i tarmen. Den är särskilt relevant för att förstå fermenteringsmönster som kan påverka avföringslukt och gasbildning. Högre nivåer kan kopplas till starkare luktande avföring, gaser, förändrad avföringskvalitet eller en tarmmiljö där nedbrytningsprodukter från protein är mer framträdande. Nivåer av Fusobacterium perfoetens kan hjälpa till att visa om lukt kopplad till fermentering är en tydlig del av hundens tarmmikrobiommönster.
Fusobacterium nucleatum är en bakterie som kan förekomma på slemhinnor, bland annat i munnen och mag tarmkanalen. Detta skiljer den från vissa andra Fusobacterium markörer, eftersom den kan spegla bakterier som är kopplade till både munnen och tarmens mikrobiella mönster. Högre nivåer kan ses tillsammans med dålig andedräkt, förändringar kopplade till munnen eller den orala mikrobiella miljön, irritation i matsmältningen, slem i avföringen eller förändrad avföringskvalitet. Nivåer av Fusobacterium nucleatum kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till slemhinnor, som munnen och tarmslemhinnan, är mer framträdande i hundens mikrobiomprofil.
Fusobacterium mortiferum är en anaerob tarmbakterie, vilket innebär att den växer i syrefattiga miljöer som tarmen. Den är främst relevant eftersom den kan spegla hur proteinrika matrester bryts ner och fermenteras i tarmen. Högre nivåer kan kopplas till en tarmmiljö där proteinfermentering är mer aktiv och kan ses tillsammans med starkare avföringslukt, gaser eller förändrad avföringskvalitet. Nivåer av Fusobacterium mortiferum kan hjälpa till att visa hur proteinrelaterade rester bearbetas i hundens tarmmikrobiom.
Faecalibacterium prausnitzii är en tarmbakterie som ofta kopplas till gynnsamma tarmfunktioner. Den är starkt förknippad med produktion av butyrat, en kortkedjig fettsyra som hjälper till att ge näring till och stödja tarmslemhinnan. Faecalibacterium prausnitzii diskuteras ofta i relation till stöd för tarmbarriären och en stabil tarmmiljö. Lägre nivåer kan spegla minskat mikrobiellt stöd för tarmslemhinnan och kan ses tillsammans med ett mindre balanserat mikrobiommönster. Nivåer av Faecalibacterium prausnitzii kan hjälpa till att visa om butyratproducerande bakterier är väl representerade i hundens tarmprofil.
Blautia wexlerae är en tarmbakterie inom Blautia gruppen och är involverad i mikrobiell fermentering. Den kopplas till produktion av metaboliter, vilket är små ämnen som bildas när tarmbakterier bryter ner näringsämnen. Dessa metaboliter kan hjälpa till att stödja tarmmiljön och samspelet mellan tarmbakterier och tarmslemhinnan. Nivåer av Blautia wexlerae kan hjälpa till att visa om bakterier som är involverade i fermentering och metabolitproduktion finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, fiberintag, bakteriebalans eller det bredare fermenteringsmönstret i mikrobiomet.
Blautia producta är en tarmbakterie inom Blautia gruppen och är involverad i fermentering av kostrelaterade ämnen. Blautia arter kopplas till produktion av kortkedjiga fettsyror, vilket är ämnen som hjälper till att stödja tarmslemhinnan och tarmmiljön. Nivåer av Blautia producta kan hjälpa till att visa om bakterier som är involverade i fermentering och produktion av stödjande tarmmetaboliter finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i fiberintag, matsmältning, bakteriebalans eller det bredare mönstret av bakterier som producerar kortkedjiga fettsyror.
Blautia obeum är en tarmbakterie som tillhör Blautia gruppen. Den är involverad i mikrobiell fermentering, där tarmbakterier bryter ner kostrelaterade ämnen och bildar föreningar som kan stödja tarmmiljön. Nivåer av Blautia obeum kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till fiberfermentering och produktion av stödjande metaboliter finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, fiberintag, bakteriebalans eller det bredare fermenteringsmönstret i tarmmikrobiomet.
Blautia hansenii är en tarmbakterie som tillhör Blautia gruppen. Den är involverad i mikrobiell fermentering, där tarmbakterier bryter ner kostrelaterade ämnen och bildar ämnen som kortkedjiga fettsyror. Dessa ämnen kan hjälpa till att stödja tarmslemhinnan och den övergripande tarmmiljön. Nivåer av Blautia hansenii kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till fiberfermentering och produktion av stödjande metaboliter finns representerade i hundens tarmprofil. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, bakteriebalans eller det bredare fermenteringsmönstret i tarmmikrobiomet.
Phocaeicola vulgatus, som tidigare klassificerades inom Bacteroides gruppen, är en tarmbakterie som är involverad i nedbrytning av kostrelaterade ämnen och bearbetning av näringsämnen i mikrobiomet. Den kan vara en del av det normala tarmmikrobiomet och kan hjälpa till att visa hur Bacteroides relaterade bakterier är representerade i hundens tarmprofil. Nivåer av Phocaeicola vulgatus kan ge mer detaljerad information om kolhydrat och näringsbearbetning i tarmen. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, avföringskvalitet eller balansen mellan olika tarmbakterier.
Bacteroides uniformis är en tarmbakterie inom Bacteroides gruppen. Den är involverad i bearbetning av kolhydrater från kosten och stödjer normal nedbrytning av näringsämnen i tarmen. Jämfört med vissa andra Bacteroides arter kan Bacteroides uniformis hjälpa till att visa mångfalden av kolhydratbearbetande bakterier i tarmen. I balanserade nivåer kan den vara en del av en stabil tarmmiljö, medan förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, fiberintag eller mikrobiomets övergripande sammansättning.
Bacteroides thetaiotaomicron är en tarmbakterie som är involverad i nedbrytning av komplexa kolhydrater och fiberliknande ämnen som hunden inte helt kan bryta ner själv. Detta stödjer näringsbearbetning och bidrar till produktionen av ämnen som hjälper till att upprätthålla tarmmiljön. Nivåer av Bacteroides thetaiotaomicron kan hjälpa till att visa hur mikrobiomet hanterar kostfibrer och kolhydratfermentering. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, matsmältning eller balansen mellan olika kolhydratbearbetande bakterier i hundens tarmprofil.
Bacteroides fragilis är en bakterie som kan leva i tarmkanalen och tillhör den bredare Bacteroides gruppen. Bacteroides bakterier är involverade i nedbrytning av komplexa kolhydrater och andra delar av kosten, vilket stödjer normal tarmfermentering och näringsbearbetning. I balanserade nivåer kan Bacteroides fragilis vara en del av den normala tarmmiljön. Förändringar i nivåerna kan spegla skiften i kost, matsmältning, avföringskvalitet eller mikrobiomets övergripande balans. Nivåer av Bacteroides fragilis kan hjälpa till att visa hur denna specifika Bacteroides art passar in i hundens bredare tarmmikrobiommönster.
Desulfovibrio piger är en sulfatreducerande bakterie, vilket innebär att den kan använda svavelinnehållande ämnen vid fermentering i tarmen. Denna process kan bilda vätesulfid, en gas med stark lukt som kan påverka tarmmiljön när den förekommer i högre mängder. Högre nivåer av Desulfovibrio piger kan spegla ökad svavelrelaterad fermentering och kan ses tillsammans med starkt luktande gaser eller avföring, förändrad avföringskvalitet, slem i avföringen eller tecken på irritation i matsmältningen. Nivåer av Desulfovibrio piger kan hjälpa till att visa om svavelrelaterad fermentering är en tydlig del av hundens tarmmikrobiommönster.
Absiella dolichum är en tarmbakterie som fortfarande är relativt ny och mindre etablerad inom veterinär mikrobiomforskning. Den kan påvisas som en del av hundens tarmbakteriesamhälle, men dess roll är inte lika tydligt definierad som för många mer välkända tarmbakterier. Högre nivåer kan spegla ett skifte i den bredare mikrobiella miljön, särskilt när de ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, slem i avföringen, irritation i matsmältningen eller andra markörer som tyder på ett mindre balanserat mikrobiommönster. Nivåer av Absiella dolichum kan hjälpa till att ge mer detaljerad information om den övergripande tarmprofilen genom att visa om en mindre vanligt diskuterad bakterieart blir mer framträdande.
Sutterella species syftar på en grupp bakterier som kan leva i tarmkanalen och som ofta diskuteras i relation till tarmslemhinnan. Dessa bakterier kan spegla förändringar i tarmmiljön, särskilt nära tarmens yta. Högre nivåer kan kopplas till förändrad avföringskvalitet, känslig matsmältning, slem i avföringen eller tecken på irritation i tarmkanalen. Nivåer av Sutterella species kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till tarmslemhinnan blir mer framträdande i hundens bredare mikrobiommönster.
Methanobrevibacter smithii är inte en bakterie, utan en arké, vilket är en egen typ av mikroorganism som kan leva i tarmen. Den är involverad i metanproduktion vid fermentering, den process där tarmmikrober bryter ner delar av födan. Högre nivåer kan kopplas till ökad metanrelaterad fermentering, gasbildning, uppblåsthet, långsammare tarmrörelser eller förändrad avföringskonsistens. Nivåer av Methanobrevibacter smithii kan hjälpa till att visa om metanproducerande mikroorganismer bidrar till gasrelaterade fermenteringsmönster i hundens tarmprofil.
Helicobacter species syftar på en grupp bakterier som kan leva i mag tarmkanalen, särskilt i magsäcken. Många hundar kan bära på Helicobacter species utan tydliga tecken. Högre nivåer kan vara mer relevanta när de ses tillsammans med tecken på irritation i magsäcken eller övre mag tarmkanalen. Detta kan kopplas till kräkningar, magbesvär, minskad aptit, viktförändringar, illamåendeliknande beteende eller andra tecken på irritation i övre matsmältningen. Nivåer av Helicobacter species kan hjälpa till att visa om bakterier kopplade till magsäcken och övre mag tarmkanalen ingår i hundens tarmprofil, snarare än att bara spegla förändringar i nedre delen av tarmen.
Peptoclostridium species syftar på en grupp bakterier som kan leva i tarmkanalen. Dessa bakterier är involverade i nedbrytning av proteiner och andra näringsämnen av tarmmikrober. Denna process kallas fermentering och kan vara en normal del av matsmältningen. När balansen förändras kan högre nivåer av Peptoclostridium species kopplas till gaser, starkare avföringslukt, förändrad avföringskvalitet eller tecken på irritation i matsmältningen. Nivåer av Peptoclostridium species kan hjälpa till att visa hur proteinrelaterat material och matrester bearbetas i hundens tarmmikrobiom.
Streptococcus species syftar på en grupp besläktade bakterier som kan finnas på flera platser i kroppen, bland annat i munnen, halsen, huden, på slemhinnor och i mag tarmkanalen. Vissa Streptococcus arter kan vara en del av den normala mikrobiella miljön, medan andra kan bli mer framträdande när bakteriebalansen förändras. I en tarmprofil kan nivåer av Streptococcus species spegla en koppling mellan tarmkanalen och bakterier som ofta förknippas med munnen och slemhinnor. Förändringar i denna grupp kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, irritation i matsmältningen, gaser, slem i avföringen eller förändringar i den bredare mikrobiella balansen. Nivåer av Streptococcus species kan hjälpa till att visa om denna breda bakteriegrupp blir mer framträdande i hundens tarmmikrobiommönster.
Staphylococcus pseudintermedius är en bakterie som ofta förekommer på hud och slemhinnor hos hundar. Till skillnad från Staphylococcus aureus är denna art särskilt kopplad till hundar och förknippas ofta med hundens hud, öron och andra kroppsytor. När den syns i en tarmmikrobiomprofil kan det spegla överföring från hundens egen hud eller slemhinnor, eller ett skifte i tarmmiljön som gör att ytkopplade bakterier blir mer framträdande. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, irritation i matsmältningen, slem i avföringen eller andra tecken på att den mikrobiella balansen har förändrats. Nivåer av Staphylococcus pseudintermedius kan hjälpa till att visa om en hundkopplad Staphylococcus art också syns i hundens tarmprofil.
Staphylococcus aureus är en bakterie som oftast kopplas till hud och slemhinnor, men som ibland kan påvisas i mag tarmkanalen. Den räknas vanligtvis inte som en central tarmbakterie hos hund. Förekomst i en tarmprofil kan spegla överföring från hud eller slemhinnor, eller ett skifte i tarmmiljön som gör att mindre typiska tarmbakterier blir mer framträdande. Högre nivåer kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, irritation i matsmältningen, slem i avföringen eller andra tecken på att den mikrobiella balansen har förändrats. Nivåer av Staphylococcus aureus kan hjälpa till att visa om bakterier som vanligtvis kopplas till kroppens ytor också syns i hundens tarmprofil.
Klebsiella pneumoniae är en bakterie som kan förekomma i tarmen och andra delar av kroppen. I balanserade mängder kan den finnas utan att orsaka problem. Högre nivåer kan spegla ökad opportunistisk tillväxt, vilket innebär att bakterien har fått mer utrymme när den normala bakteriekonkurrensen minskar. Nivåer av Klebsiella pneumoniae kan hjälpa till att visa om tarmprofilen rör sig mot bakterier som lättare kan växa när mikrobiomet är mindre balanserat. Detta kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, diarré eller tecken på irritation i matsmältningen.
Escherichia coli, ofta kallad E. coli, är en bakterie som normalt kan leva i tarmen. Många E. coli stammar är ofarliga och kan vara en del av tarmmikrobiomet, medan vissa stammar kan bli mer relevanta när tarmmiljön är rubbad. Högre nivåer kan spegla ett skifte mot bakterier som växer bra när den mikrobiella stabiliteten minskar eller när tarmmiljön har förändrats. Detta kan ses tillsammans med diarré, lös avföring, magbesvär, gaser, slem i avföringen eller andra matsmältningsförändringar. Nivåer av Escherichia coli kan hjälpa till att visa om denna vanliga tarmbakterie blir mer framträdande i hundens bredare mikrobiommönster.
Enterococcus cecorum är en bakterie som kan förekomma i tarmkanalen hos djur. Hos hundar är den mindre omtalad än Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium, men den kan ändå spegla förändringar i tarmens bakteriesamhälle. Högre nivåer kan tyda på ett skifte i tarmmiljön, särskilt om avföringskvalitet, matsmältning eller aptit har förändrats. Enterococcus cecorum kan hjälpa till att ge mer detaljerad information om Enterococcus mönstret i hundens tarmprofil genom att visa om en mindre vanligt uppmärksammad Enterococcus art blir mer framträdande.
Enterococcus faecium är en bakterie som kan förekomma i tarmen och kan vara en del av det normala tarmmikrobiomet. Jämfört med Enterococcus faecalis är denna art ofta mer relevant som en opportunistisk bakterie, vilket innebär att den kan bli mer framträdande när tarmmiljön är rubbad eller när den normala mikrobiella konkurrensen minskar. Högre nivåer kan spegla ett skifte mot bakterier som tolererar en mindre balanserad tarmmiljö. Detta kan ses tillsammans med förändrad avföringskvalitet, gaser, slem i avföringen eller andra tecken på matsmältningsobalans. Nivåer av Enterococcus faecium förstås bäst som en del av det bredare bakteriemönstret i hundens tarmprofil.
Enterococcus faecalis är en bakterie som normalt kan förekomma i hundens tarm. I balanserade mängder kan den vara en del av det normala tarmmikrobiomet. Denna markör är främst relevant eftersom Enterococcus faecalis kan bli mer framträdande när den vanliga bakteriebalansen rubbas, till exempel efter matsmältningsstress, kostförändringar eller skiften i tarmmiljön. Högre nivåer kan kopplas till mjukare avföring, gaser, slem i avföringen eller förändrad avföringskvalitet. Förekomst i sig betyder inte nödvändigtvis att bakterien påverkar tarmen, men ökade nivåer kan hjälpa till att visa att bakteriebalansen i tarmen har förändrats.
Yersinia enterocolitica är en bakterie som kan påvisas i avföring och är kopplad till mag tarmkanalen. Den räknas inte som en typisk del av hundens friska tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras via förorenad föda, vatten, avföring, jord eller miljöer där Yersinia har förekommit. Vissa djur kan bära på Yersinia enterocolitica utan tydliga tecken, medan högre nivåer eller fynd tillsammans med matsmältningssymtom kan kopplas till diarré, förändrad avföringskvalitet, magbesvär, minskad aptit, låg energi eller påverkat allmäntillstånd. Eftersom Yersinia enterocolitica kan ha zoonotisk betydelse, vilket innebär att den kan vara relevant för hygien kring djur, människor och förorenade miljöer, förstås fyndet bäst tillsammans med matsmältningssymtom, möjlig exponering, hygienfaktorer och den bredare tarmprofilen.
Salmonella enterica är en bakterie som kan påvisas i avföring. Den räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Hundar kan exponeras via förorenad föda, rått kött, avföring, vatten, jord eller miljöer där Salmonella har förekommit. Vissa hundar kan bära på Salmonella utan tydliga tecken, medan andra kan utveckla matsmältningssymtom eller påverkat allmäntillstånd. När Salmonella enterica påverkar tarmen kan den kopplas till diarré, kräkningar, feber, minskad aptit, låg energi, slöhet, magbesvär eller påverkat allmäntillstånd. Eftersom Salmonella kan ha zoonotisk betydelse, vilket innebär att den kan spridas mellan djur, människor och miljö, förstås fyndet bäst tillsammans med matsmältningssymtom, möjlig exponering, hygienfaktorer och den bredare tarmprofilen.
Clostridium perfringens är en bakterie som ofta förekommer i hundens tarm. Den kan vara en del av den normala tarmfloran, men vissa stammar kan producera toxiner, alltså skadliga ämnen som kan irritera eller skada tarmslemhinnan. Högre nivåer kan vara mer betydelsefulla när toxinrelaterad aktivitet, matsmältningssymtom eller ett rubbat mikrobiommönster också förekommer. När Clostridium perfringens påverkar tarmen kopplas den främst till diarré, slem i avföringen, ökad avföringsfrekvens, magbesvär eller tecken på irritation i tjocktarmen, alltså den nedre delen av tarmen. Nivåer av Clostridium perfringens kan hjälpa till att visa om denna toxinkopplade bakterie är ökad i hundens tarmprofil och hur fyndet passar ihop med matsmältningssymtom, toxintestning när sådan finns tillgänglig och det bredare mikrobiommönstret.
Clostridioides difficile är en bakterie som kan förekomma i tarmkanalen. I vissa situationer kan den producera toxiner, alltså skadliga ämnen som kan irritera eller skada tarmslemhinnan. Detta kan bli mer relevant när den normala mikrobiombalansen är rubbad, till exempel efter antibiotikaexponering eller andra förändringar i tarmmiljön. Högre nivåer av Clostridioides difficile kan kopplas till diarré, förändrad avföringskvalitet, slem i avföringen, magbesvär, minskad aptit eller tecken på irritation i tarmkanalen. Förekomst i sig betyder inte alltid att bakterien påverkar tarmen, särskilt om toxinrelaterade fynd eller matsmältningssymtom saknas. Nivåer av Clostridioides difficile kan hjälpa till att visa om denna toxinproducerande bakterie ingår i hundens tarmprofil och hur fyndet passar ihop med matsmältningssymtom, toxintestning när sådan finns tillgänglig och det bredare mikrobiommönstret.
Campylobacter upsaliensis är en Campylobacter art som kan förekomma i tarmkanalen hos hundar. Jämfört med vissa andra Campylobacter arter är den särskilt kopplad till hundar och kan ibland bäras utan tydliga symtom. Högre nivåer kan kopplas till matsmältningsförändringar som diarré, lös avföring, slem i avföringen, magbesvär, minskad aptit eller slöhet. Campylobacter upsaliensis kan också ha zoonotisk betydelse, vilket innebär att den kan vara viktig ur hygiensynpunkt kring djur, människor och förorening från avföring. Nivåer av Campylobacter upsaliensis kan hjälpa till att visa om en Campylobacter art kopplad till hundar finns i tarmprofilen och hur fyndet passar ihop med matsmältningssymtom, hygienfaktorer och det bredare mikrobiommönstret.
Campylobacter coli är en bakterie som kan förekomma i tarmkanalen hos hundar och andra djur. Den är besläktad med andra Campylobacter arter och kan vara en del av ett bredare Campylobacter mönster i tarmprofilen. Vissa hundar kan bära på Campylobacter arter utan tydliga symtom, medan högre nivåer kan kopplas till matsmältningsförändringar som diarré, förändrad avföringskvalitet, slem i avföringen, gaser, magbesvär, minskad aptit eller slöhet. Campylobacter coli kan också ha zoonotisk betydelse, vilket innebär att den kan vara viktig ur hygiensynpunkt kring djur, människor och förorenad avföring. Nivåer av Campylobacter coli kan hjälpa till att visa om Campylobacter relaterade bakterier finns i hundens tarmprofil och hur fyndet passar ihop med matsmältningssymtom, hygienfaktorer och det bredare mikrobiommönstret.
Campylobacter jejuni är en bakterie som kan förekomma i mag tarmkanalen hos hundar och andra djur. Vissa hundar kan bära på Campylobacter jejuni utan tydliga symtom, medan högre nivåer kan kopplas till matsmältningsförändringar som diarré, lös avföring, slem i avföringen, magbesvär, minskad aptit eller slöhet. Campylobacter jejuni kan vara relevant eftersom den kan påverka tarmmiljön och i vissa fall har zoonotisk potential, vilket innebär att den kan ha betydelse för hygien kring djur och människor. Nivåer av Campylobacter jejuni kan hjälpa till att visa om denna tarmrelaterade bakterie ingår i hundens tarmprofil och hur fyndet passar ihop med matsmältningssymtom, hygienfaktorer och det bredare mikrobiommönstret.
Sapovirus (I, II, IV, V) syftar på flera sapovirusgrupper kopplade till mag tarmkanalen som kan påvisas i avföring. Dessa virus räknas inte som en normal del av hundens tarmmikrobiom. Ett fynd kan spegla exponering via vatten, föda, ytor eller gemensamma miljöer som förorenats med avföring. Sapovirus är främst kopplade till magsäck och tarm, där de kan kopplas till diarré, kräkningar, förändrad avföringskvalitet, minskad aptit, låg energi eller tecken på irritation i tarmen. Eftersom dessa sapovirusgrupper främst är kända i samband med mag tarmsjukdom hos människor bör ett fynd i ett hundprov tolkas försiktigt. Ett positivt fynd kan vara värdefullt att gå igenom med veterinär, särskilt om matsmältningssymtom förekommer eller om det finns hygienfrågor i en gemensam miljö.
...
Scroll to top